Närbild på en man.
Fredrik Rollén, deltagare på Vadstena folkhögskola.

Kärleken till trä fick mig att ta steget

– Ska du gå på folkhögskola, då ska du bo på internat. Så har många sagt till mig, och så blev det. Och jag ångrar mig inte. Internatet ger bra utdelning både i kunskaper och gemenskap. Det säger Fredrik Rollén, 37, som i höstas började på Vadstena folkhögskolas ettåriga hantverkslinje.
Uppdaterad: 17 oktober 2022

Det var kombinationen av trä och smide som fick Fredrik att välja just Vadstena folkhögskola. Han har bott hela sitt liv i Göteborgstrakten och under många år arbetat som fritidsledare.

– För sex, sju år sedan exploderade min kärlek till trä och jag kände till slut att jag måsta göra något av den kärleken. Hantverkslinjen här i Vadstena verkade kalasbra, innehållet var bra, upplägget och tänket med själva skolan. Så jag sökte och kom in.

För Fredrik är studierna på folkhögskolan lite som att vända blad i livet.

– Jag är fascinerad av människor som vågar lämna sin trygghet och testa något annat. Jag har samtidigt varit lite rädd för det, men när jag nu tog steget tänkte jag att det var lika bra att gå all in och bo på skolan.

Fredrik bor i ett hus tillsammans med åtta andra deltagare. Redan från start blev det en bra stämning i gruppen. De lagar mat, kollar på film och gör utflykter tillsammans.

– Vi har tillgång till slöjdsalen dygnet runt. Jag älskar att skapa och skulle kunna bo där, men det är klart att jag också vill umgås med de andra. Nu i helgen var jag i slöjdsalen några timmar, sen käkade vi middag tillsammans i vårt hus.

Ingen slutdestination

Deltagarna på hantverkskursen är mellan 18 och 65 år. Även på internatet är åldrarna blandade.

– Det är bra och kul. Vi har olika erfarenheter. Även de som är 18 år har ju andra erfarenheter än vad jag har. Jag tänker faktiskt inte på att här sitter jag som är 37 med ett gäng 18-åringar, vi är ju vänner.

Fredriks framtidsplaner är att söka vidare till yrkeshögskoleutbildning inom finsnickeri och möbelrestaurering. Men just nu tar han en dag i taget.

– För första gången i mitt liv har jag ingen riktig slutdestination. Jag vet inte vad jag är om tre, fyra år. Och det känns bara bra.