Distanspedagogik 25 år senare
Krönika i coronatider
Sonen har ockuperat köket. Han går i skolan hemifrån. Som sistaårselev på gymnasiet har han och alla andra inte varit i skolan sedan mars. Nu är han uppkopplad med Teams och lyssnar på lärarens instruktioner och kortare föreläsningar. Han får en uppgift som ska redovisas senare. Schemat följs. På tisdagar har de sovmorgon precis som vanligt. Det funkar men det är inte roligt, säger han. Precis som merparten av gymnasiestudenterna inser han betydelsen av att mötas i det fysiska rummet, i skolan med klasskamrater, lärare, vaktmästare och matbespisningspersonal.
Den elektroniskt burna distansundervisningen har funnits länge, ja ända sedan internet tog fart ordentligt i mitten av 1990-talet. Jag har arbetat med att utveckla modern, digital utbildning sedan dess. Eller rättare sagt, fram till jag med ålderns rätt nu kan stå bredvid och betrakta vad som händer.
Det råder nog inget tvivel om att Coronapandemin, utan att bortse ifrån eller glömma de medicinska konsekvenser, lidandet och den stora dödligheten bland våra äldre, är en våt dröm för oss alla som under snart 25 år verkat för distansutbildningens självklara roll i folkhögskolorna.
Då, i mitten av 1990-talet, var den helt avgörande frågan: ”Går det att bedriva modern folkbildning på distans?” Många sa nej eller var väldigt kritiska och ifrågasättande. Med all rätt. Sund skepsis är en god egenskap. Vi som ändå började söka och testa oss fram, kom fram till att visst går det att bedriva folkbildning på distans. Det var möjligt att genomföra MÖTET på nätet, det var bara ett annat slags möte än i det fysiska rummet.
I dag pratar många, ja de flesta som ”tvingas” till sammanträden eller distansundervisning, om avsaknaden av det mänskliga mötet i det fysiska rummet, som om mötet i det digitala rummet skulle vara omänskligt. Vi pratade redan då om att det handlar om olika slags möten. Två möten med skilda utgångspunkter, men båda viktiga. Därför blev det vanligt med distansutbildningar på folkhögskolan som huvudsakligen bedrevs på distans men som samlade kursdeltagarna till regelbundna träffar på skolan. Min första distansutbildning höll jag med kollegan Staffan Hübinette på Tollare folkhögskola. Vår devis var: ”Det vi kan göra på distans sker där och det vi inte kan göra på distans sker vid våra fysiska träffar.”
Folkbildningens framgång bygger på gruppens interaktion. Det gäller i det fysiska rummet men det gäller i samma grad i distansutbildningen. Vår utbildningsideologiska ”fiende” dessa utvecklingsår för nu så länge sedan var Hermodsmetodiken. Den gick ut på kommunikation uteslutande mellan lärare och studerande. Mot detta hävdade vi värdet av gruppen och gruppens diskussion sinsemellan, gemensamma arbete och stöd till varandra. Här blir lärarrollen delvis en annan, mer som igångsättare och möjliggörare, självklart med utgångspunkt i pedagogiska och didaktiska färdigheter.
Om pandemin omöjliggör traditionell undervisning även i höst, vilket en del talar för. Om verksamheten i gymnasieskolor och kanske också folkhögskolor helt flyttar ut på nätet – då kommer det inte längre funka att, som nu i vår, efterlikna den fysiska schemalagda närundervisningens metod. Priset kommer att bli högt. Utslagningen av studerande med särskilda behov kommer att öka. Deltagarens svårigheter att själv ta ansvar för sina studier kommer att uppenbaras. Motivationsbristen kommer att bli stor. Om detta sker går det inte att fortsätta som nu. Då måste distanspedagogiken utvecklas, just så att de negativa konsekvenserna motverkas. Fokus i denna utveckling måste vara nya distanspedagogiska metoder som tar hänsyn till gruppens betydelse som motor i lärandet. Nätbaserade stödformer till deltagare med särskilda behov måste också utvecklas.
Distansstudier kan aldrig ersätta det fysiska mötet – det är fortfarande två slags möten det handlar om. Men det finns stor utvecklingspotential inom distanspedagogiken, det trodde jag för 25 år sedan och det tror jag fortfarande. Det som jag och många med mig kämpade för tålmodigt och länge kan nu komma att gå blixtsnabbt. Det är det som är den ”våta drömmen”. Lyckliga ni som får vara med om det!
Ronny Schueler
med förflutet på Tollare folkhögskola, Folkbildningsrådet och FSO