Rösten som föddes i en korridor

Jag hör på avstånd att någon ropar mitt namn, tittar mig omkring för att försöka se vem som upprepande ropar mitt namn. Då ser jag någon som vinkar på andra sidan av den breda och tätt trafikerade gatan. Jag vinkar tillbaka utan att säkert veta vem den andre är. Så tar sig personen tvärs över den trafikerade gatan och kommer springande och ropar, jag såg att det var du säger hon och blev så glad. Jag får en varm innerlig kram. Jag hade redan hunnit reflektera; det måste vara någon från folkhögskolan. Det visade sig att precis så var det, vi hade mötts ett antal gånger, samtalat med varandra vid ett flertal tillfällen.

Nu stod vi där mitt i storstadsbruset flera år senare och delade lite livshändelser med varandra, jag frågade vad hon gjorde nu för tiden och fick snabbt svaret att hon jobbade inom media och det var roligt och utvecklande. Men det var inte det viktigaste som hon ville berätta, hon återvände snabbt till åren som vi delade tillsammans på folkhögskolan – hon som deltagare och jag som rektor.

”Vet du?”, sa hon. ”De åren var omvälvande. Jag kände att jag var i ett sammanhang där jag kunde vara mig själv, våga visa mitt verkliga jag. Det hände något som hjälpte mig ur min bubbla av rädsla och ensamhet. Jag blev glad av att någon ropade mitt namn i korridoren, av att bli igenkänd och efterfrågad. För första gången under hela min skoltid kände jag ”att jag var någon.”

Hon berättade hur bekräftelsen från andra deltagare och personal fick henne att växa. För första gången vågade hon säga vad hon tyckte och formulera sina egna åsikter. Idag använder hon den erfarenheten för att spegla unga människors tankar i mediekanaler.

När vi skildes åt och hon försvann in i folkmassan igen, blev jag stående kvar. Hennes ord dröjde sig kvar i bruset från trafiken: ”Jag kände att jag var någon.”

Jag skämdes lite eftersom jag direkt hade efterfrågat vad hon gjorde, om hon blivit något... men hon pekade på en helt annan aspekt, en avgörande faktor för hennes uppriktiga glädje i mötet med en gammal rektor "det omvälvande".

Det är precis här, i det till synes enkla, som folkbildningens och civilsamhällets sanna kraft ligger. Vi pratar ofta om demokrati som något stort och abstrakt – lagar, valsedlar och institutioner. Men demokrati börjar långt innan vi står vid rösturnan. Den börjar i känslan av att ha en röst som är värd att lyssna på.

Mötet på gatan blev en påminnelse om att bildning är så mycket mer än att bara samla poäng eller lära sig ett yrke. Det är en resa från tystnad till tal. Om ett samhälle ska fungera, räcker det inte med att ordet är fritt på pappret; människor måste också äga modet att använda det. När vi skapar sammanhang där individer vågar kliva ur sina bubblor av rädsla, bygger vi samtidigt demokratins mest hållbara fundament.

Folkhögskolorna och civilsamhällets organisationer fungerar som dessa demokratins växthus. Här får man misslyckas, pröva sina argument och – framför allt – bli sedd. Utan dessa platser riskerar vi ett samhälle där bara de som redan har en stark röst hörs, medan andra förblir i ensamhetens och tystnadens bubbla.

Att bli någon är inte en prestation man bockar av. Det är en insikt som föds i mötet med andra. Hon som ropade mitt namn på gatan hade inte bara hittat ett jobb – hon hade hittat sin plats i det gemensamma samtalet. Jag skulle önska att vi hade insiktsfulla politiker som förstod betydelsen av folkhögskolornas arbete och delaktighet i samhällsbygget som såg till att skolorna fick ekonomi och förutsättningar att överleva.

När vi värnar den fria bildningen, värnar vi i själva verket möjligheten för varje människa att en dag våga höja sin röst i bruset och säga: ”Här är jag, och det här är vad jag tänker.” Det var så det demokratiska Sverige byggdes av människor som fick och ville mötas öga mot öga för att dela sina egna insikter och erfarenheter. Det är så vi håller demokratin levande.

En korridor, ett namn och ett samtal i taget.

Thomas Nilsson,
ordförande Offentligägda folkhögskolornas intresseorganisation