Krönika: När demokratin blir ett villkor
Under många år har det varnats för hot mot demokratin. Ofta har blicken riktats utåt: mot ökande populism, mot näthatets hårdnande tonläge, mot politiska rörelser som utmanar etablerade institutioner. I Sverige nämns ofta Sverigedemokraternas inflytande, och internationellt har Donald Trumps presidentskap i USA blivit ett återkommande exempel på hur demokratin kan pressas. Men när hoten mot demokratin nästan alltid beskrivs som något externt riskerar vi att missa något annat: att förändringar inom våra egna demokratiska institutioner också kan få långtgående konsekvenser.
Sverige brukar beskrivas som en föreningsdemokrati. I generationer har människor organiserat sig i studiecirklar, kulturföreningar, idrottsklubbar och lokala initiativ där demokrati tränas i styrelsemöten, årsmöten och ibland långdragna diskussioner om stadgar och budgetar. Nu är dock spelreglerna för detta i färd med att förändras. Nyligen infördes nämligen nya demokrativillkor för civilsamhället och folkbildningen. Tanken bakom dessa är att organisationer som får offentliga medel ska leva upp till ”demokratiska värderingar”. På ytan kan det låta rimligt. Vem vill använda skattemedel för att finansiera odemokratiska verksamheter? I praktiken riskerar dock dessa villkor att öppna dörren för en politisk tolkning av vad som räknas som demokratiskt – och vad som inte gör det.
Varningsklockor borde ringa
Nyligen protesterade Svenska PEN mot att lokalpolitiker i Lunds kommun stoppat samarbetet med en så kallad fristadsförfattare efter att denne nyttjat sin yttrandefrihet på ett sätt som stod i strid med kommunpolitikernas uppfattningar om vad som är lämpligt att uttrycka. Oavsett vad man tycker i sak borde detta få varningsklockor att ringa. När politiker lägger sig i vilka åsikter som är acceptabla nog för att få offentligt stöd rör vi oss in på en mycket farlig stig. Demokratin bygger inte på att makthavare avgör vilka perspektiv som är legitima, utan på att människor får uttrycka även obekväma tankar.
Jag är inte övertygad om att demokrativillkor kommer att användas mot professorer som argumenterar för teknokratiska lösningar eller auktoritära styrelseskick i exempelvis klimatkrisens namn. Inte heller mot kulturella sammanhang som organiseras som separatistiska rum där vissa grupper inte anses välkomna. I praktiken tror jag att misstänksamheten primärt kommer att riktas mot det som uppfattas som främmande eller avvikande från normen, som föreningar och organisationer där människor med bakgrund utanför Europa organiserar sig eller miljöer som anses bära med sig andra traditioner, andra erfarenheter och ibland också andra sätt att tala om politik, religion och samhälle. Samtidigt som en annan del av politiken betonar vikten av integration och medborgarengagemang riskerar demokrativillkoren att försvåra just den organisering som brukar beskrivas som nyckeln till den svenska demokratin. Det är mycket paradoxalt. Vi uppmuntrar människor att engagera sig i föreningslivet, att delta i civilsamhället, att starta organisationer och bygga gemenskap. Men om den byråkratiska misstänksamheten blir för stor kan resultatet bli att de organisationer som behövs för att stärka demokratiskt deltagande granskas hårdare, ifrågasätts snabbare och i värsta fall stängs ute från stöd.
Folkbildningens autonomi måste skyddas
Här finns också en risk att folkbildningens egen självförvaltningsmodell succesivt anpassar sig till just politiska demokratitolkningar. Folkbildningen har länge byggt på principen om armlängds avstånd och sektorns egen autonomi. Staten sätter ramar och mål, men själva bedömningen av verksamheten görs inom sektorn. Om även denna modell börjar präglas av misstänksamhet och politiserade tolkningar av demokrati kan konsekvenserna bli betydande. Om tjänstepersoner inom självförvaltningsmodellen dessutom börjar utse sig själva till uttolkare av vad som är demokratiskt, riskerar principen om armlängds avstånd att försvagas ytterligare. Då har vi inte bara politiker som definierar demokratins gränser, utan också en administrativ nivå med makt att tolka, bedöma och i praktiken stänga ner folkhögskolor och studieförbund med svepande hänvisningar till ”svag demokratisk struktur”.
Jag menar dock att slutsatsen i sådana lägen alltid och reflexmässigt bör vara den motsatta. Om demokratin anses svag i vissa miljöer är det ju just där folkbildningen behövs som mest. Då borde stödet stärkas, inte dras tillbaka. Annars riskerar vi att göra demokratin till ett inträdeskrav snarare än ett gemensamt projekt.
Johan Söderman,
professor på Göteborgs universitet och Högskolan i Halmstad