Röda korsets folkhögskolas kunskapsseminarier skapar aktiva medborgare

Hur kom ni på idén med kunskapsseminarier? 

– Vi ville sätta deltagarnas frågor på agendan och skapa möjlighet för dem att själva föra fram sina erfarenheter kring frågor som är viktiga för dem. Våra deltagare sitter ofta på konkreta förslag och lösningar för vad som behövs, men saknar redskap eller forum för att föra fram sina perspektiv.  

Hur gjorde ni för att identifiera vilka frågor som är viktiga för deltagarna? 

– Om man jobbar på folkhögskola känner man ofta sina deltagare väldigt väl. Jag behöver ofta hjälpa dem med saker som kommunen borde ha hjälpt dem med. Det kan handla om att tolka föräldrainformation, fylla i dokument eller söka olika typer av stöd, men också att lyssna på deras berättelser om när de inte fått hjälp. Här har folkhögskolornas relationella pedagogik ett försprång och alla skolans lärare blir viktiga för att snappa upp vad som upptar deltagarnas intresse och livsvillkor, oavsett om man går på en skola i ett utanförskapsområde i en stad eller en musikkurs på landsbygden.  

Vad såg ni för tillitsproblem? 

– Vi upplevde att det framförallt fanns ett stort glapp mellan våra deltagare och socialtjänsten. Många har dålig koll på vilken hjälp och stöd man kan få och vissa känner att de har blivit dåligt bemötta i sina kontakter.   

– Tillit är en erfarenhet. När man inte får svar eller ett dåligt bemötande minskar ju tilliten och risken att man nästa gång kanske inte vågar söka hjälp ökar. En svag tillit till myndigheter smittar av sig på alla offentliga kontakter och gör kanske att man varken tror på politiken eller de politiska lösningarna.  

Du säger att tillit är en erfarenhet, vad menar du när du säger det? 

– Man kan inte tvinga någon att känna tillit. Tillit växer fram där man känner att man är hörd och får rätt stöd när man behöver det. För oss handlade det om att utforska vilka faktorer som påverkar tillit i allmänhet, och gentemot socialtjänsten i synnerhet. Vi ville skapa förutsättningar för att mötas och få en bättre ömsesidig förståelse. Om deltagarna kände sig hörda och respekterade trodde vi att effekten på lång sikt skulle bli att tilliten ökar.  

Hur gick det till när ni bjöd in socialtjänsten? 

– Det började egentligen med att vi ordnade ett kunskapsseminarium efter en period då det skett många skjutningar i Skärholmen där skolan ligger. Många föräldrar som var deltagare hos oss var förtvivlade och stressade över situationen och vi frågade oss hur vi som lokalsamhälle kan sluta upp för att skydda våra barn och unga. Vi bjöd in lokalpolitiker, fältassistenter, trygghetsstrateger, fritidsgården och civilsamhället. Ett halvår senare hade vi ett uppföljande seminarium, som handlade om samhällets förmåga att ge krisstöd efter upprepade skjutningar.  

– Vi såg att kommunen hade svårt att hitta samtalsytor och relationer med människorna i Skärholmen. Men vi kunde ju visa att människorna finns hos oss, de är våra deltagare och man kan prata med dem här på plats. Kommunen i sin tur insåg att skolans förtroendekapital hos deltagarna är på en nivå som de själva aldrig skulle kunna uppbringa, och att vi kan “låna ut” vår tillit till dem. Här på skolan sker samtalen genom att man möts i ögonhöjd där premisserna är att alla har något viktigt att tillföra. 

Hur förberedde ni deltagarna inför kunskapsseminariet med socialtjänsten? 

– Varje klass fick prata om tillit och lyfta sina egna frågor kring socialtjänsten. Vi reflekterade kring vad tillit betyder, vem man litar på och vad det får för konsekvenser om man inte känner tillit. Vi pratade också om socialtjänstens roll och uppdrag och vad det kan bero på att tilliten är högre till exempelvis räddningstjänsten än socialtjänsten. Det framkom att många inte riktigt vet vad socialtjänsten har för uppgift, och då är det lätt att förväntningarna blir felaktiga. 

– Det var också viktigt att prata om att alla i rummet har något att lära och något värdefullt att komma med! Det handlar inte om att socialtjänsten ska komma hit och berätta hur saker är, utan om att vi ska ha ett samtal där alla röster är lika viktiga. Och att socialtjänsten lär sig mycket av att få höra deltagarnas erfarenheter och tankar. 

Behövde ni förbereda socialtjänsten på något sätt?

– Vi hade en parallell dialog med chefen för socialtjänsten och berättade om vilka frågor som dykt upp i klasserna. Till exempel den spridda uppfattningen att socialtjänsten kidnappar barn. Då kunde de ta fram statistik som visar hur ovanlig åtgärden med omhändertagande faktiskt är. 

Vad hände under dagen? 

– Dagen inleddes med att socialchefen i Skärholmen och socialdirektören för Stockholms stad berättade vad socialtjänsten gör. Istället för att hålla en föreläsning fick de svara på frågor som vi hade tagit fram med hjälp av deltagarna. Psykologen Frida Johansson Metso pratade om vad det kan innebära att ha en migrationsbakgrund och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och hur det påverkar tilliten, exempelvis för myndigheter. Hon berättade också hur erfarenheten av att bli utsatt för rasism kan få allvarliga konsekvenser i form av PTSD och svag tillit för myndigheter. Fatumo Osman som forskar om jämlik hälsa och som tittat på föräldraskapsstöd berättade hur tilliten påverkas beroende på hur stöd är utformat.  

Ni gav också några deltagare lite extra ansvar? 

– Precis, på eftermiddagen samlades vi i gruppsamtal i blandade grupper. I varje grupp fanns en lärare och två deltagare som var samtalsledare. Deltagarna hade hade blivit förberedda genom en workshop där vi pratade om hur man fördelar ordet, vilka spelregler vi ville ha, hur man har ett bra samtal, hur man kan hantera om någon blir upprörd eller arg eller pratar för mycket eller för lite. De fick också i uppgift att ge deltagarna extra utrymme i samtalen och ge särskilt utrymme till de som är lite tystare eller som behöver tid att formulera sig på svenska. 

Vad var det viktigaste som kom fram i gruppsamtalen? 

– En gemensam nämnare i många samtal var den låga kunskapen om socialtjänsten, vad de gör och vad de inte gör. En önskan om bättre tillgänglighet och bemötande lyftes. Det kan kännas skrämmande att komma in på ett socialkontor och många ville kunna ta kontakt på andra platser för att få vägledning eller rådgivning. En deltagare sa: “Vi kommer in där på vår värsta dag, men när man sitter och försöker berätta sin historia så känner man sig bara som ett ärende, en siffra i statistiken.” Det kan vara en bra påminnelse för alla som jobbar med människor, att det empatiska lyssnandet är avgörande för om man ska känna sig hörd, och i förlängningen för om man ska känna tillit till resten av processen. 

Vad har hänt efteråt? 

– Utifrån deltagarnas önskemål jobbar vi nu på ett koncept där socialtjänsten kan sitta hos oss en dag i veckan och ta drop-in-besök för rådgivning. Skolan är redan en trygg plats för deltagarna, vilket skapar en lägre tröskel till att ta kontakt med socialtjänsten. 

– Vi har tillsammans visat att det går att skapa tillit till dem man vill påverka. Deltagarna har lärt sig att dialog är möjligt och viktigt. De får känna sig hörda, de får kontaktvägar och ser att myndigheter också är villiga att lyssna och att man kan påverka. Det blir verkligen ett sätt att jobba med folkbildningens aktiva medborgarskap!