Nicolas har hittat sin plats bland barn och unga i Malmös utsatta områden

Nicolas Lunabba är verksamhetsansvarig för organisationen Helamalmö som startade 2004. Från början ett socialt projekt där elitspelare i basketklubben Malbas skulle ut i skolorna i utsatta områden i Malmö och träna basket med barnen. Syftet var brottsförebyggande och integrerande. Men det utvecklades till något större.

– Vi kände snabbt att det inte gick att bara kasta boll med barn och unga när den sociala infrastrukturen i ett område var skev. Det handlade om deras levnadsvillkor och vi tog reda på vad de boende saknade och behövde, även de vuxna. Målet var att bygga en social infrastruktur med egna mötesplatser, egna utbildningar och att inrätta vårdinstanser. Det lyckades vi med.

Motverka klassklyftor

I dag är Helamalmö i Nydala föreningens största mötesplats med 17 rum, skola, eget bibliotek och aktiviteter för unga, föräldrar och seniorer. Verksamheten finansieras av kommunen, företag, stiftelser, medlemsavgifter och kioskförsäljning.

Helamalmö samarbetar med Glokala folkhögskolan i Malmö genom en fritidsledarutbildning med inriktning på socialt ledarskap och områdesorganisering.

– Folkhögskolor är och har länge varit avgörande för svensk folkbildning, och därmed för vårt lands demokrati. Folkhögskolornas verksamhet är klasskamp – en rörelse skapad för att bilda massorna och motverka klassklyftor, säger Nocolas Lunabba.

Han menar att många unga män i socialt utsatta områden lever i ett existentiellt mörker. Våld och död är en del av deras vardag. Det omgivande samhället har abdikerat. Motkraften är att vara närvarande som vuxen, erbjuda alternativa sammanhang och bekämpa fattigdomen.

Nicolas arbete är socialt krävande och ibland utmattande. Han behöver hantera människors glädje, sorg och ilska, i en miljö där skjutningar och mord förekommer. Dessutom är han en flitig debattör.

Svenneblatte utan rötter

Han kallar sig själv svenneblatte utan rötter. Är född i en liten stad i Katalonien, med finsk mamma, spansk pappa och uppvuxen i Lund. Pappan flyttade tillbaka till Spanien när Nicolas var fyra år. När han var nio skulle mamma, han och brorsan åka för att träffa pappa.

­– Det blev ett intetsägande möte. Jag hade kanske en förhoppning att han skulle återuppstå i mitt liv. Så blev det inte. Min mamma dog i cancer när jag var 19 år, jag har ett avtrubbat och osentimentalt förhållande till begreppet familj. De människor jag bryr mig om och har nära, de är min familj.

Under uppväxten var basketen viktig för Nicolas. Där kanaliserade han sin oro, men basketen var också det enda han hade. Spelade han bra blev han glad och uppåt, spelade han dåligt var han nedstämd i flera dagar.

– Jag var halvproffs och hade två stipendier på gång i USA, men när vi började vara ute i skolorna med barnen genom Helamalmö kände jag starkt att det var exakt det jag ville göra. Jag hade hittat min plats.

Saknar politisk udd

Nicolas får ofta frågan varför unga män i utsatta områden är så våldsamma att de skjuter varandra. Han brukar svara att han inte är någon kriminolog. Ändå har han tankar om detta.

– När vi tillåter att samhället skiktas i två, där vi inte känner igen varandra, skapas konflikter och en grogrund för slitning.

Han menar att Sverige på många sätt är ett fantastiskt land, där möjligheterna för de flesta är närmast oändliga. Men för dem som lever i fattigdom i segregerade områden är det inte så. Och diskussionen om barns, ungas och föräldrars ansvar haltar, tycker han.

– Ansvaret läggs på enskilda individer och ses inte som strukturella problem. Det är för enkelt att skylla på föräldrar när ungarna hittar på skit, eller att det är svartskallar som ligger bakom Sveriges påstådda förfall. Det tar bort fokus från dem med verklig politisk och ekonomisk makt, de med det största ansvaret.

Unga i fängelse

Nicolas menar att debatten om hårdare tag som lösning på ökat våld bland unga går åt fel håll.

– Det är oetiskt, oansvarigt och kontraproduktivt att sätta barn under 18 år i fängelse. Repressiva åtgärder är bara ytterligare ett sätt att putta ifrån oss dem som är avvikande. Vi måste omfamna dem, dra dem till oss. Det destruktiva kan inte vara det enda sammanhanget, vi har ett vuxenansvar att erbjuda något annat.

Nicolas Lunnabas Sommarprat i radion förra året handlade om tre killar i Malmö som levde i ett område där det inte är givet att man överlever sin tjugoårsdag. Killar som kom till basketträningen med kort stubin, stor oro och lätt hamnade i konflikt. Nicolas lyckades få deras förtroende. En av dem, Elijah, flyttade hem till honom och blev kvar i två år. I dag är Elijah basketproffs i USA. För de andra två killarna gick det väldigt illa.

Text: Gerd Eriksson