Ett historiskt perspektiv på funktionsnedsattas studier på folkhögskola

Folkhögskola som utbildningsform har alltid värnat om att skapa utrymme och studiemöjligheter för grupper som riskerar samhälleligt utanförskap. En av dessa grupper som har en lång historia på folkhögskola är funktionsnedsatta. Frågan om deltagargruppens historia på folkhögskola är intressant för det belyser hur folkhögskolornas representanter och staten argumenterar för hur folkhögskola kan bidra till att stärka deltagargruppen och samt hur detta har möjliggjorts. Det väcker också frågan om behovet av att utifrån ett forskningsperspektiv belysa hur olika deltagargrupper kan relateras till utbildningsformen folkhögskolas metoder och arbetssätt, både i vår samtid men också utifrån ett historiskt sådant.

En av de första statliga utredningarna som belyser deltagargruppen på folkhögskola är utredningen Bättre utbildning för handikappade - förslag av handikapputredningen (1969) som i stor omfattning positionerar folkhögskola som möjlig studieväg för deltagare med funktionsnedsättning. Folkhögskolan har här föregåtts av en stark expansion som enligt dåtidens mått mätt motsvarar ”sju nya normala folkhögskolor”. [1]

Antalet folkhögskolor då uppgick till 105 och fördelningen mellan rörelseägda folkhögskolor och offentligt ägda folkhögskolor var ungefär lika. Vid tiden fanns det sammanlagt 65 skolor som särskilt bedrev verksamhet med funktionsnedsatta, flera av dessa skolor erbjöd också särskilda ämneskurser.   

Enligt utredningens statistik uppgick antalet funktionsnedsatta 1967/68 till 1,6 procent av folkhögskolans deltagare på vinterkurs (lång kurs). Funktionsnedsättningarnas art var då rörelsehinder, synnedsättning och hörselnedsättning, varav majoriteten var synnedsättning.  

Vad gäller frågan om finansiering för målgruppens studier framgår att vid vissa skolor svarade deltagarens hemlandsting för en stor andel av studerandekostnaderna. För vissa skolor bidrog skolan med medel, samt Arbetsmarknadsstyrelsen med utbildningsbidrag. Ett särskilt stöd för tekniska hjälpmedel fördelades genom ett särskilt anslag från Skolöverstyrelsen. I frågan om ekonomiskt stöd för att möjliggöra anpassning för målgruppen, efterfrågas en höjning av timtilldelningen för specialundervisningen som då ska motsvara det övriga skolväsendets motsvarighet. Riksdagen hade tidigare fattat beslut om att bidra med 500 000 kr för att öka lärartätheten på folkhögskolan i arbetet med funktionsnedsatta, vilket enligt argumenten inte räcker till.  

Motsvarande statistik idag visar att andelen funktionsnedsättning på folkhögskola är cirka 28 procent på Allmän kurs och nio procent på Särskild kurs. [2] Genom en jämförelse mellan 2008 och 2018 kan konstateras att det är Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF som ökat markant till skillnad från andra funktionsnedsättningar som exempelvis rörelsehinder, utvecklingsstörning, medicinsk funktionsnedsättning samt hjärnskada och dyslexi. 

I utredningen från 1968 påtalas folkhögskolans pedagogiska frihet, bildningsmiljön med internatet och det sociala sammanhanget som skapar särskilt goda förutsättningar för deltagargruppens studietid. Folkhögskolans frihet och dess obundenhet av centralt fastställda kursplaner medför att den är flexibel och kan anpassa undervisning efter deltagarens behov. Ytterligare framgångsfaktorer är att deltagarna ges möjlighet till formell kompetens (grundskola och fackskola). Argument som är ytterst relevanta än idag, trots att terminologin har förändrats.

Ytterligare en beskrivning för att belysa folkhögskolans roll för deltagargruppen fram tills idag är ”Tyst teater”, en teatergrupp som bildades 1970 på Västanviks folkhögskola (tidigare dövas folkhögskola i Leksand) som 1977 på uppdrag av regeringen blir en del av Riksteatern. [3] 

Text: Ambika Hansell 

Länk till utredningen: Bättre utbildning för handikappade.

”Bättre utbildning för handikappade – förslag av handikapputredningen” (1969)