Krönika: Vi pratar ibland om tillit

Vi pratar ibland om tillit. Att den behöver stärkas. Att den är avgörande för demokratin. Människor måste känna sig delaktiga och kunna påverka.

Samtidigt rör sig samhällsutvecklingen i en annan riktning. Mot mer kontroll. Mot ökad granskning och allt snävare ramar för vad som anses acceptabelt. Det är paradoxalt. Vi försöker stärka tilliten genom att organisera samhället utifrån en växande misstänksamhet. 

Tillit riskerar att reduceras till ett mål i policydokument. Men den låter sig inte produceras fram, inte beslutas om, inte säkerställas genom krav. Den uppstår i erfarenhet. I återkommande möten där människor får pröva sina tankar, bli bemötta med respekt och stegvis våga ta plats. Det är inte en administrativ, utan en social process. Jag ser det hända i henne som lämnade ett liv i missbruk på gatan, i avhopparen från gängverksamheten och inom honom som avskydde matsalen efter år av mobbing. 

I dag ser vi hur demokratin allt oftare beskrivs i termer av uppfyllda kriterier. Verksamheter ska granskas utifrån hur väl de motsvarar definierade normer.

Det kan framstå som rimligt. Men det innebär också en förskjutning. Från att se demokratin som något som utvecklas till att behandla den som något som ska verifieras.

Det är inte en obetydlig skillnad. För när fokus flyttas från utveckling till kontroll förändras också synen på människor. Från deltagare i en gemensam process till bärare av egenskaper som ska bedömas. 

Demokratin formas i mötet med andra
Men demokratisk förmåga är inte statisk. Den formas i mötet med andra. I samtal, i friktion, i erfarenheten av att både bli utmanad och tagen på allvar. Det innebär också att den är ofärdig och att den rymmer osäkerhet. Människor tänker olika. Positioner förändras över tid. Det är inte ett problem. Det är själva förutsättningen.

Behovet av demokratisk utveckling är ofta som störst där den inte redan är självklar. Därför blir folkbildningen särskilt intressant. Inte som ett verktyg för att säkerställa rätt värderingar, utan som en praktik där människor ges möjlighet att utveckla sin förmåga att delta.

Om vi på allvar vill stärka demokratin räcker det inte att formulera rätt villkor. Vi behöver också värna det som inte kan standardiseras. Det som tar tid. Det som kräver ömsesidighet. Det som bara uppstår i mötet mellan människor.

För om vi bara litar på det som redan är säkrat, hur ska då något nytt kunna växa fram?

Anna Sjödin, f.d. rektor på Vindelns folkhögskola och förvaltningschef för Västerbottens folkhögskola, nu tf. HR-direktör Region Västerbotten