Krönika: Varifrån kommer rasism?
När jag ställer frågan till en klass brukar de första svaren vara några korta ord som vittnar om personliga svagheter: ”Rädsla.” ”Okunskap.” ”Fördomar.”
Det intressanta med de svaren är inte huruvida de är rätt eller fel på något slags djupare plan. Det intressanta är att de så tydligt förflyttar ansvaret. Bort från den som svarar, oftast. De flesta människor beskriver ju inte sig själva som rädda, dumma och fördomsfulla. Men också bort från makten.
Den klär av rasismen själva ismen, trollar bort ideologin som mördat miljoner och eldat på de allra flesta krig i vår mer moderna historia. Rasismen blir i stället till en fråga om psykologi, och inte ens massvarianten, utan om individer som inte riktigt fattar bättre.
Mötet med rasismens historia
Mitt favoritämne är historia. Och när vi jobbar med rasismens historia – finner samband mellan idétraditionen om att människor har inneboende, oföränderliga egenskaper rotade i sin etnicitet, kultur eller religion, och vilka som i olika tider har tjänat på densamma – så händer något.
Vi har alla svårt att identifiera våra egna fördomar. Det är liksom en del av definitionen av sådana. När vårt intellekt tar en genväg, missar vi något i förståelsens landskap och det vi då inte har sett, vet vi inte heller att vi inte har sett.
Genom att följa historien kan vi börja urskilja hur våra fördomar egentligen inte alls bara är våra. De är ofta del av en kulturell tradition där de kunnat användas för att exploatera människor och naturens rikedomar, samt förvandla oss till verktyg för någras vinning.
De flesta människor är nyfikna. Vi vill förstå samhället omkring oss och vår egen plats i densamma. Vi vill inte bli lurade. När vi förstår att uppfattningar vi bär på har hamnat i oss, placerats i oss, utan att vi själva haft möjlighet att grunda dem i våra egna värderingar – ger det oss också möjlighet att tänka om.
Rasismens färgkarta är inte slumpmässig
Genom att studera det traditionella maktspråk som tjänat Europas makthavare när de haft nytta av en syndabock, kan man lättare se de uttryck för antisemitism och antiziganism som är vanliga också i vår tid. När man förstår det medeltida Europas relation till de muslimska, ofta öppnare och rikare samhällena, eller till bortre Asien, kan man känna igen islamofobiska och antiasiatiska uttryck där de dyker upp idag. När man konfronteras med både rasismen som den formades av slavhandeln och kolonialismen, och de samtida argumenten emot (väl utvalda i Sven Lindqvists Antirasister), förstår man att rasismens färgkarta inte är slumpmässig utan en produkt av historien.
De rasismer som idag är mer ovanliga, och därför framstår som så absurd som all rasism är, ger exempel på hur rasism samspelar med makt. Som debatten i det unga USA om de ociviliserade svenskarna, där Benjamin Franklin beskrev våra landsmän som ”svartmuskiga”. Eller den progressive engelska prästen som på Irland 1850 såg människorna på den gröna ön som ”mänskliga schimpanser”. Det är uppenbarligen svårt för människan inte bara att sakna det man behöver, utan också att se andra sakna det. När man har det påtagligt bättre behöver man hantera det. Ett sätt är att anse sig vara bättre.
Fattiglapp
Eller då rasismen mot samer. En så tydlig produkt av mäktiga svenskars vilja att kontrollera mark och komma över rikedomar i norr, som ledde fram till att samernas levebröd stals och de som kom till städerna gav svenskan ordet ”fattiglapp”. Rasåtskillnad var under lång tid officiell politik, och samebarn som inte vågade gå till skolor som var så dåliga att barn både frös ihjäl och dog av den undermåliga maten, hämtades med polis. I många delar av norra Sverige lever konflikter kvar, ibland hamnar de i domstolar, men de är skapade av statlig politik. Om någon politiker idag händelsevis skulle vilja skörda röster genom att exploatera dessa konflikter, vore det bra om vi kände till vår historia.
I årets budget gav regeringen Folkbildningsrådet särskilda medel för att öka kunskapen om judiskt liv och judiska språk i Sverige, som en del av att motverka antisemitism. Det här är bra, och det borde utvidgas till en rejäl folkbildningssatsning där människor i Sverige får möta den historia som präglat oss alla och se både rasismen som den formats av dem med makt, och de många exemplen på folklig antirasism som vi har att inspireras av.
Gustav Fridolin, folkhögskollärare på Stadsmissionens folkhögskola.