Krönika: Min mamma hade fel - folkhögskolan skapade en ny kroppsdel
“Det är väl bra att göra ett år på folkhögskola, men det är ingen plats att stanna kvar på”.
Orden kommer från min mamma, när jag berättar om att jag kommit in på grundkursen i skönlitterärt skrivande på Jakobsbergs Folkhögskola.
Hon fortsätter:
“Jag pluggade ju själv musik på folkhögskola ett år efter gymnasiet. Men det gav mig ingenting, jag jobbar ju inte med det idag”
Så det är med den inställningen jag entrar skolan; att det här ska bli ett år som inte ska ge mig något, och att jag går in till en plats jag inte ska stanna kvar på.
Det är sex år sedan. Idag är jag själv lärare på ovan nämnda utbildning, samt journalistutbildningen på samma skola.
Med andra ord; jag har stannat kvar, om än med en förvirrad paus mellan examen och min anställning som lärare.
Så låt oss bena i det här. Var det verkligen så att det inte gav mig något?
I början av skrivkursen var det något av en chock för mig att befinna mig i ett sammanhang där allas åsikter lyssnades på och där vi deltagare var viktiga i kursens utformning. Det var en enorm skillnad mot den mediebransch jag tidigare befunnit mig i, som präglades av prestige, otrygga anställningar och en konstant stress.
Trots detta var det mediebranschen jag återvände till efter avslutat skrivkurs.
En ny kroppsdel
Men, jag var förändrad. I mig fanns nu en ny längtan, det kändes lite som om jag fått en ny kroppsdel som jag plötsligt måste ta hand om - min folkhögskole-kroppsdel. Den längtade efter samtalet, längtade efter att få vara i en tillåtande miljö, längtade efter att få utvecklas tillsammans med andra.
För jag visste nu att en annan verklighet fanns. En verklighet där gruppen och gemenskapen är något som ses som viktigt. En verklighet där lärandet sker genom samtal där tankar inte måste vara färdigtänkta och där olikheter och olika perspektiv ses som en styrka. Tänk om det vore lika självklart överallt som det är på folkhögskolan! Men, undrade jag, hur ska jag komma tillbaka till det? Inte kan jag väl livnära mig på att gå på olika folkhögskolekurser resten av livet, eller?
Så dök annonsen upp. Att Jakobsbergs Folkhögskola söker en ny lärare i skrivande och radiojournalistik.
Min bortglömda folkhögskolekroppsdel vaknade till liv. Som lärare får kroppsdelen nu näring igen, får blomstra, växa ut - bli en del av mig.
Och som svar till min mammas fördomar säger jag numera: “Det här är en plats jag stannar kvar på för det ger mig glädje, bildning och mening varje dag”.
Linnea Svensson, lärare i journalistik och kreativt skrivande på Jakobsbergs folkhögskola