Krönika: Inför en kulturell och själslig allemansrätt
I sin bok, Anspråkstagen, beskriver religionshistorikern David Thurfjell hur vi människor behöver platser där vi får vara just det – anspråkstagna – ett tillstånd som kräver att vi stannar upp. Han talar om naturen som ett rum där vi slipper de sociala kraven, där träden inte bryr sig om våra prestationer och där vi får uppleva en sekulär vördnad inför något som är större än oss själva.
Folkbildningens styrka är densamma som skogens: den är kravlös men djupt meningsfull. I folkbildningen får man vara människa i stället för målgrupp. Där kan man bygga ett språk för det som skaver på insidan, tillsammans med andra, utan att samtalet behöver leda till ett mätbart resultat. Det är en plats för resonans, där världen slutar vara en stum kuliss och i stället blir något man står i dialog med.
Om allemansrätten ger oss fri tillgång till den fysiska naturen, så är folkbildningen vår tids ”själens och kulturens allemansrätt”. Det är en av de få kvarvarande arenorna där vi kan fördjupa oss i något – ett hantverk, ett instrument, en bokcirkel, en åsikt, en tanke – utan att det krävs en motprestation. Folkbildningen lär oss att se sammanhangen i våra egna liv. Det är i mötet med andras tankar som min egen tillvaro slutar kännas som ett isolerat misslyckande och i stället blir en del av en större mänsklig erfarenhet.
Vi ser en växande psykisk ohälsa och en ökande känsla av meningslöshet. Unga lever i en värld av konstanta anspråk. På sociala medier ska jaget marknadsföras, i skolan ska varje minut leda till mätbara betyg och på arbetsmarknaden ska en vara en oändlig resurs.
Skapa fredade zoner
Genom att värna folkbildningen och fria samtal skapar vi fredade zoner där ungas värde inte mäts i prestation, utan i deras förmåga att förundras och reflektera.
Att montera ner folkbildningen är att skövla den intellektuella och själsliga skog som vi behöver för att kunna andas.
Vi har inte råd med ett samhälle där bara det mätbara får ta plats. Vi behöver värna de rum där vi får förlora oss själva i något viktigt. Vi behöver en själens allemansrätt – för utan förmågan att bli anspråkstagna av något vackert och gemensamt, riskerar vi att lämna en hel generation i en ekande tomhet.
Att satsa på folkbildning är inte en budgetfråga – det är en existentiell fråga. Om vi vill att nästa generation ska finna mening i en splittrad värld, måste vi ge dem tillgång till de rum där de får vara anspråkstagna av något större än sig själva. Vi behöver skogen, och vi behöver folkbildningen. Båda är livsnödvändiga lungor i ett samhälle som håller på att tappa andan.
Fredric Strömberg,
avdelningschef Studieförbundet Vuxenskolan Skåneland