Krönika|Arete som motkraft: När folkbildning blev arbetsmarknadspolitik

Den mustaschprydde Marxbrodern Groucho Marx uttryckte, lite elakt kan man tycka, att "Politik är konsten att leta efter problem, hitta dem överallt, diagnostisera dem felaktigt och tillämpa fel lösningar”. Jag vill inte påstå att detta är en generellt korrekt beskrivning av politiken – det uttrycktes trots allt av en komiker. Men det finns ett politiskt område där citatet är obehagligt träffsäkert: arbetsmarknadspolitiken, där utbildning och folkbildning i hög grad har underordnats dess mål.

Min ambition med den här texten är att ge en empirisk grund för några viktiga påståenden och argumentera för att återta folkbildningsrörelsens syfte i Sverige, Norden och världen.

Att springa snabbare…
Att arbetslöshet främst är ett matchningsproblem som kan utbildas bort är en av vår tids mest seglivade politiska myter. Logiken är förföriskt enkel: om de arbetslösa bara vore mer kompetenta, mer uppdaterade och mer ”anställningsbara”, skulle de tomma platserna fyllas och ekonomin fungera bättre. Men detta förväxlar orsak med verkan. Utbildning i sig skapar inte efterfrågan på arbetskraft; den omfördelar bara platserna i kön till arbete. Den tydligaste illustrationen är utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden över tid.

(Grafen visar statistik över arbetslösheten i Sverige mellan 1960–2010, källa: SCB)

Om utbildningsnivå i sig och matchning verkligen vore avgörande för arbetslösheten skulle perioden 1960–1990 framstå som en tid med världens bästa utbildningssystem som sen totalhavererade (se bild). Så var naturligtvis inte fallet. En viktigare förklaring till den svenska arbetslösheten är novemberrevolutionen 1985 (den stora avregleringen av kreditmarknaden) och den ekonomiska kris som följde i början av 1990-talet. Sverige gick in i ett nytt ekonomiskt paradigm och lämnade den tidigare blandekonomiska modellen bakom sig. 

Således… Om vi betraktar arbetsmarknaden som leken ”hela havet stormar”, så är utbildning (efter 1991) det som gör att du springer snabbare runt stolarna, detta utan att antalet stolar för den skull blir fler. Utbildning gör att individer konkurrerar bättre om de jobb som finns, men den förändrar inte hur många jobb som faktiskt skapas.

När politiken ensidigt fokuserar på individens ansvar att rusta sig abdikerar den från sitt ansvar för den ekonomiska strukturen. Resultatet blir en akademisk inflation där högre utbildning krävs för arbeten som tidigare inte gjorde det. För den som vill förstå mekanismerna bakom detta finns analyser både hos Karl Marx och hos Milton Friedman. Det senare perspektivet sammanfattas ofta i begreppet NAIRU (Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment) som används för att förklara varför arbetslöshet hålls på en viss nivå i moderna ekonomier.

Folkbildningens kraft och styrka
(Ut)Bildningens ursprungliga syfte, som det formulerades i antikens Grekland, var Arete ”den etiska och politiska insikten i, och omfamningen av, alla väsentliga aspekter av att leva ett moget liv: självförverkligande såväl som att fylla ett socialt syfte i skapandet och återskapandet av kultur och samhälle” (Jaeger, 1939, min översättning). Inte helt olikt de fyra syften staten anger för att ge bidrag till folkbildningen. Har syftet verkligen förändrats? Är det inte just detta vi borde ägna vår tid på folkhögskolorna åt att införliva? Att ge alla vuxna en chans att utifrån sina förutsättningar – genom läsning, samtal och deltagande – bli den samhällsbärande kraft som bildningsresan har för avsikt att förverkliga.

Det är allt vanligare att höra folkbildningens försvarare använda folkhögskolornas förmåga att bidra till samhället genom hur den skapar anställningsbarhet. Jag betraktar detta som ett misstag. Där folkhögskolorna skulle kunna vara part i att skapa de samtal om arbete, livskvalitet och värdighet som vi behöver riskerar vi i stället bidra till att stärka en samhällsfiktion. I en samtid där demokratin i världen backar är det viktigare än någonsin att arete får bli en ledstjärna ur maktkoncentrationens mörker, i enlighet med Freires insikt: ”Ingen bildar någon annan, ingen bildar sig själv ensam: människor bildar varandra i gemenskap, med världen som förmedlare.” Det är väl ändå ett arbete stort och viktigt nog?

Daniel Berton,
folkhögskolerektor och medgrundare till ”Arete - folkbildningen och pedagogikens tankesmedja”