Anna Ekström: Hur tänker Parisa Liljestrand att vi ska orka bära upp folkbildningen?
När jag väntade på att kulturkanon skulle presenteras var jag orolig. Tänk om folkbildningen inte skulle finnas med? Folkhögskolor och studieförbund, dessa bildningens och kulturens bredryggade arbetshästar som bär upp, förmedlar och skapar bildning och kultur i hela landet. Året om. För alla.
Och om omnämnanden och vackra ord var poängen så blev jag inte besviken.
Brunnsvik folkhögskola fick sin välförtjänta plats, folkhögskolan där Dan Andersson och Stig Sjödin fann sina ord och där generationer av fackföreningsaktiva, författare och alldeles vanliga medmänniskor bildats och utbildats.
Genom sina många föredrag och möten har Lars Trägårdh kommit i tät och nära kontakt med dem som bär upp folkbildningen. De som ser till att mötet blir av, att det annonseras, att det finns stolar, ljus och ljud, att det ens finns en lokal. Infrastrukturen bakom ett föredrag eller en författarafton är föreningsaktiva som ger sin tid och sitt engagemang. Trägårdhs presentation av kulturkanon utvecklades till en folkbildningens höga visa.
Och nu, när jag läser intervjun med Parisa Liljestrand i DN (5/1), stiger en vrede inom mig. I somras gick Markaryds folkhögskola i konkurs. Orsaken är att anslagen stått stilla och satsningarna uteblivit. Kulturens studieförbund har lagt ner sin verksamhet när anslagen till studieförbunden skars ner med en tredjedel. De författarsällskap som håller liv i Selma Lagerlöfs, Karin Boyes och andra kanoniserade författarskap kämpar med frivilliga krafter och bristande stöd. Replokalerna, där framtidens musiker möts och hittar sin väg, försvinner på löpande band.
De föreningar som drar det tunga lasset för ”sina” författare, de litterära sällskapen, har en egen tidning där de svenska författarna lyfts fram, Parnass. På kvällen efter presentationen av kulturkanon träffades vi i tidskriftens styrelse. Vi bytte några ord om kulturkanon och fortsatte sedan brottas med ekonomin. Kulturrådet har dragit ner på sitt bidrag till Parnass, och vi har ont i magen. Hur ska vi ha råd?
"Billigare betyder färre arrangemang och nedstängda möteslokaler. Hitta pengar på annat håll betyder att vi alla uppvaktar de få instanser som finns – instanser som i sin tur fått färre resurser"
Vi som stretar på för att upprätthålla bildning och kultur i hela landet gör det i fattiga föreningar; har vi mot förmodan löner eller arvoden är de magra och osäkra. När de ekonomiska stöden till kultur och folkbildning minskar gör vi som vi brukar; försöker göra det hela billigare, försöker ta betalt utan att skrämma bort folk och försöker hitta pengar på annat håll. Billigare betyder färre arrangemang och nedstängda möteslokaler. Hitta pengar på annat håll betyder att vi alla uppvaktar de få instanser som finns – instanser som i sin tur fått färre resurser. Och så trängs vi runt de få rika människor i Sverige som intresserar sig för bildning och kultur.
Parisa Liljestrand är nöjd. Hon tycker att regeringen satsar och pekar på den nya kulturkanon. Kulturkanon föreslås hållas levande med nya resurser. Över 100 miljoner kronor till verksamhet som ska hålla de gamla verken i kulturkanon levande. Samtidigt som de eldsjälar som redan håller dåtidens kultur levande och som skapar dagens och morgondagens kultur ställer in och lägger ner!
Finns det inte bröd får de väl äta bakelser, ska Marie Antoinette ha sagt. Det lär vara en skröna, men det är sorgligt bekant. Studieförbund ställer in, folkhögskolor lägger ner, föreningslivet pressas och kulturen tystnar. Men vi fick en kulturkanon.