Krönika av Daniel Berton: Bildningen gjorde oss till jämlika demokrater. Vad blir vi i samtidens marknadsparadigm?

Åsa folkhögskolas kommunikatör, herr Wising, har grävt fram ett foto ur arkiven som jag tycker mycket om. Det visar skolans första årskurs 1872, när skolan låg i Bie i Sörmland. I mitten sitter grundaren Per Axel Levin, med ett skägg så märkligt att det måste ses för att förstås. Runt honom står ett trettiotal bondsöner med fjuniga mustascher.

Jag föreställer mig att de tänkte att det värsta var över. Åren 1867–1869 hade Sverige drabbats av sin sista stora hungersnöd. Omkring 27 000 fler människor dog än under normala år, och massutvandring tog fart. Mitt i nöden, 1868, grundades de första folkhögskolorna. Nu fanns en skola där även en bondson fick lära sig om världen och byta åsikter och erfarenheter med andra, för en tid fri från kroppsarbetet.

Bondsönerna var de lyckligt lottade. Som blivande gårdsägare skulle många av dem få rösta till andra kammaren, och det var för bondeklassen, som just hade fått politisk makt, som de första folkhögskolorna byggdes. Deras drängar och systrar fick vänta. Den som var tjugo år på bilden var nära sjuttio innan rösträtten blev allmän och lika.

Första årskursen 1872. I mitten sitter grundaren Per Axel Levin.  Runt honom står ett trettiotal bondsöner.  

Sekelskiftet

Fyrtio år efter fotot var Sverige rikare men inte rättvisare. År 1910 ägde den rikaste procenten omkring 63 procent av förmögenheten och den rikaste tiondelen nära 94 procent enligt World Inequality Database. Sverige var ett av världens mest ojämlika länder. Marknaden hade ingen motpart, och pengar gav röster: den kommunala rösträtten var graderad efter inkomst och förmögenhet.

Arvid Hallén från tankesmedjan Oikos beskriver i Folkbildningspodden (avsnitt 79) just den tiden som en då folkrörelserna var ”verkligen självständiga och fria”: skattetrycket var ungefär tio procent av BNP och ”folk hade råd att donera pengar till saker”. Det stämmer. Den rikaste tiondelen hade råd. De övriga nio tiondelarna lade ihop sina ören. Och fri från skattemedel var folkbildningen inte ens då: riksdagen beslutade om det första statsbidraget till folkhögskolorna 1872, samma år som fotot från Bie togs, och till studiecirklarnas bibliotek 1912.

Det var 1910 års ordning folkrörelserna bröt. De gav marknaden en motpart. När arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen gjorde bildningen till sin, med studiecirklar, föreläsningsföreningar och egna folkhögskolor, blev den de röstlösas redskap.

Vägval

Omkring oss föll Europa sönder. Första världskriget tog miljontals liv, och ur det växte revolutionerna: Ryssland 1917, Tyskland 1918. Även i Sverige rådde hunger och oro.

När riksdagen i december 1918 fattade principbeslutet om allmän och lika rösträtt var det ingen gåva uppifrån. Det var ett svar på krav från organiserade, bildade medborgare. Revolutionen uteblev eftersom reformen blev möjlig. Saltsjöbadsavtalet 1938 förde samma logik till arbetsmarknaden. I mitten av 1980-talet hörde Sverige till världens mest jämlika länder, och den rikaste procenten ägde då omkring 16 procent av förmögenheten.

Novemberrevolutionen

Den 21 november 1985 slopade Riksbanken, med den socialdemokratiska regeringens stöd, utlåningstaket för bankerna. Landet som hade undvikit revolutionerna fick till slut en, uppifrån.

Sedan följde fastighetsbubblan och 90-talskrisen. Arvs- och gåvoskatten avskaffades 2004 och förmögenhetsskatten 2007. Med den sistnämnde försvann också förmögenhetsregistret, så det vi vet om dagens fördelning bygger på forskares skattningar. I dag äger den rikaste procenten mer än

27 procent av förmögenheten och den rikaste tiondelen omkring 68 procent. Den fattigare halvan av Sveriges vuxna äger tillsammans ungefär minus 11 procent (world inequality database). Alltså, räknar man ihop vad de äger och drar av vad de är skyldiga blir summan mindre än noll. Detta är ett modernt fenomen som förutsätter en avreglerad kreditmarknad.

Förmögenheterna har koncentrerats kraftigt sedan 1980-talet. Vi är inte tillbaka i 1910, men vi rör oss ditåt och marknaden står åter så gott som utan motpart.

Ett bättre utgångsläge

De som bröt 1910 års ordning började i en avsevärt brantare uppförsbacke än folkbildare 2026. I dag har vi en fungerande demokrati, en fri press, mer än 150 folkhögskolor och studieförbund i så gott som varje kommun.

Folkbildningen ger människor förmågan att förstå sin situation, formulera sina intressen och organisera sig kring dem. Så byggde lantarbetare, sågverksarbetare, husmödrar och bondsöner demokratin. Så kan vi i dag begripa skuldfällor, bostadsmarknader och skattesystem och ta ställning till dem som medborgare, inte som kunder. Nya hinder har tillkommit, framför allt hastigheten med vilken desinformation sprids, men grundvillkoret är detsamma. Den som är skuldsatt, okunnig och ensam kan bara köpa läget. Den som är bildad och organiserad kan ställa krav och forma det samhälle den vill leva i.

Den som vill byta offentliga anslag mot donationer bör påminnas om hur den ordningen såg ut, innan vi försätter oss i det läget igen.

Daniel Berton, rektor på Åsa folkhögskola och Eskilstuna folkhögskola