Krönika av Midia Osman Taha: Beredskap börjar mellan människor

Det var lokalsamhällets organisering, enstaka ledare som bar ett stort ansvar för mobilisering, de informella nätverken och människors fria vilja att hjälpa varandra som räddade oss. Det var folkbildning i ordets sannaste bemärkelse där kunskap delades och människor lärde av varandra för att överleva, skriver Midia Osman Taha, rektor på Södra Folkhögskolan Helsingborg i en personlig krönika om gemenskap och överlevnadsinstinkt.

Året var 1987 och vi befann oss i den bergrika byn Akré i Kurdistan. Det var gryning och fåglarna hade precis börjat kvittra när larmet gick. Ljudet av krigsplanen hördes kort därefter. Dessa plan kallades för ”Shabah” (spökplan). De hördes först när de var väldigt nära sitt anfallsmål.

Pappa bar mig och min lillasyster och sprang mot bunkern som han byggt. Bredvid honom försökte min höggravida mamma och storasyster ta sig fram. På axeln hade han en svart transistorradio med antenn som gav information om var bombningarna fälldes. Det hjälpte honom att bedöma hur lång tid vi hade på oss att söka skydd. Han sprang så fort han kunde med oss alla. Framför oss skymtade grottöppningen och sandsäckarna han lagt dit för att skydda oss mot splitter och skott.

Precis vid bunkerns ingång blev ljudet från krigsplanen allt intensivare. Samtidigt som pappa försökte knuffa in oss, lyftes vi av bombernas tryckvåg. Det blev becksvart och vi förlorade medvetandet.

Efter ett tag vaknade jag och mina systrar i en mörk bunker utan våra föräldrar. Utanför var det rök, eld, grus, ruiner, glas, brända filtar och leksaker. Människor samlades för att hjälpa till. Våra föräldrar lämnade oss för att hjälpa skadade till sjukhuset.

Gemenskapen blev en överlevnadsinstinkt

Under cirka ett decennium handlade det om att skydda sig från flyganfallen, och vardagen innebar att vakna tidigt på morgonen för att söka skydd.

Mamma klädde på oss, kammade oss och såg till att vi hade rena kläder, precis som när hon skickade i väg oss till skolan. Men i stället gick vi tillsammans med människor från nästan hela staden upp till berget.

Där uppe samlades vi, inte i skyddsrum, utan i grottor som tillhörde fåren. Jag upplevde deras närvaro som välkomnande, som om de kände på sig vad som pågick. Där satt vi sida vid sida.

På vägen dit var det ingen som talade om döden eller explosionerna. Folk berättade sagor och sägner, skojade och skrattade tillsammans. Även om rädslan för döden höll sig fast inom oss blev gemenskapen en överlevnadsinsikt. Varje person delade med sig av det man hade eller kunde.

Pappa var den som kunde förutspå vad som skulle hända genom att analysera historien och nuet. Det räddade oss och flera andra familjer som han lyckades förvarna.

Civilsamhällets betydelse för motståndskraft och civil beredskap

År 1991, efter det kurdiska upproret mot Saddam Husseins dåvarande regim tvingades nästan två miljoner kurder på flykt i ett nytt krig.

Det var de latenta resurserna som gjorde att vi överlevde. Dessa minnen uppstod när jag läste rapporten Folkbildningens och lokala civilsamhällens betydelse för motståndskraft och civil beredskap av Västra Götalands bildningsförbund.

Människors kunskaper, relationer, tillit, sätt att hantera olika situationer och vilja att hjälpa varandra. Det var något jag först senare skulle förstå. Vi överlevde tillsammans.

Tillsammans fördelade man arbetsuppgifter och delade med sig av det man hade. En familj hade socker, en annan mycket lök och någon hade dadlar och knäckebröd. När vi saknade vatten väntade vi på regnet och samlade vatten i baljor, tills farfar byggde en väg till en vattenkälla som många familjer kunde använda. Krig är fasanfulla men det bär med sig även fina erfarenheter. Något vackert som jag upplevde endast under kriget var att allt levande tycktes ha samma värde – djur, växter och olika grupper av människor.

Inte en enda gång minns jag känslan av hunger.

I en krissituation är inte hungern alltid det främsta hotet, även om mat och vatten självklart är basala behov. För mig var förlusten av trygghet det yttersta hotet. Det var lokalsamhällets organisering, enstaka ledare som bar ett stort ansvar för mobilisering, de informella nätverken och människors fria vilja att hjälpa varandra som räddade oss.

Det var folkbildning i ordets sannaste bemärkelse där kunskap delades och människor lärde av varandra för att överleva. De latenta resurserna finns redan hos människor, men de behöver agera medvetet, med självkänsla och med sammanhållning.

Folkbildningens förmåga att samla människor kan även skapa trygghet  

Idag lever jag med PTSD och panikångestattacker. Jag tänker på om jag hade mått bättre idag om vi också hade haft formella nätverk och manifesta resurser. Mötesplatser där fler hade kunnat få information, kunskap, gemenskap och stöd, inte bara för att överleva krisen, utan också för att kunna förstå vad som hände, sätta ord på det vi upplevde och återhämta sig efteråt.

Tänk om folkbildningen, med sin förmåga att samla människor, sprida kunskap och skapa tillit, kan bidra till en beredskap som också skapar trygghet genom att skapa bättre förutsättningar för lokalsamhället att samverka. Där de manifesta resurserna stärker de latenta och där människor får bättre förutsättningar att vara robusta tillsammans.

Som rapporten visar byggs motståndskraft redan i vardagen, innan krisen kommer.

Det handlar om vad vi vill vara beredda på. Att samlas i ett skyddsrum där vi vänder ryggen mot varandra och skapar ett draperi kring vårt eget lilla utrymme? Eller vill vi sitta tillsammans, äta tillsammans, lära tillsammans, dela tillsammans och stärka varandra för att överleva tillsammans.  

Midia Osman Taha, rektor på Södra Folkhögskolan Helsingborg