Krönika av Jonna Hamlin Müntzing: Statistik förstärker berättelsen

Under det senaste året har jag, vid sidan av arbetet med Folkhögskoleenkäten, själv varit deltagare på en folkhögskolekurs. Precis som i många andra klassrum har vi samtalat om sådant som ligger nära folkbildningens kärna: egenmakt, demokrati och människors möjlighet att påverka sina liv.

När enkäten presenterades för vår grupp kom samtalet att handla om något som först verkade ganska vardagligt.

Varför är det egentligen viktigt att svara?

Vad spelar ett enskilt svar för roll?

Vi satt där som individer med olika bakgrunder, erfarenheter och skäl till att studera. Ändå delade vi en gemensam erfarenhet av året som gått. Vi hade lärt oss nya saker, mött nya människor och i många fall också utmanat våra egna föreställningar om vad vi kunde och ville.

Var och en av oss hade sin egen berättelse.

Men ingen av berättelserna stod ensam.

Folkhögskolans betydelse

Det som slog mig under samtalet var att en enskild röst sällan hörs särskilt långt. Den kan vara betydelsefull för den som berättar och för de människor som finns närmast. Men ofta stannar den i klassrummet, på skolan eller i det lokala sammanhanget. Kanske är det just därför statistiken behövs. Inte för att ersätta berättelserna, utan för att hjälpa dem att nå längre.

När tusentals deltagare delar med sig av sina erfarenheter börjar en större berättelse växa fram. Årets resultat visar återigen att många upplever att folkhögskolan har stärkt deras självkänsla, deras framtidstro och deras möjligheter att påverka sin egen situation. Tillsammans bildar svaren ett mönster som berättar något om folkhögskolans betydelse för dem som deltar.

Här blir resultatet från enkäten särskilt intressant. Inte när den presenteras som ett diagram eller en procentsats, utan när siffrorna hjälper oss att höra det gemensamma i tusentals individuella erfarenheter.

För statistiken kan inte beskriva känslan av att våga tala inför en grupp för första gången. Den kan inte helt fånga modet att söka en utbildning som tidigare känts ouppnåelig. Den kan inte fullt ut förklara vad som händer när en människa börjar tro på sin egen förmåga.

Det kan bara människors berättelser göra.

Samtidigt behöver berättelserna statistiken.

Den gemensamma berättelsen

För när många människor beskriver liknande erfarenheter händer något. Då blir det möjligt att se mönster som sträcker sig bortom den egna kursen eller den egna skolan. Det som börjar som en personlig erfarenhet kan bli kunskap om en hel utbildningsform.

Och kanske var det just det vi insåg där i klassrummet. Att våra svar inte bara var till för oss själva eller vår egen skola. De var ett sätt att bidra till den större berättelsen om folkhögskolan.

När samtalet tog den riktningen upplevde jag inte att viljan att svara minskade. Snarare tvärtom. När kopplingen mellan den egna erfarenheten och det större sammanhanget blev tydlig verkade det också bli tydligare varför den egna rösten behövdes. För en ensam röst kan vara lätt att missa, men när tusentals röster tillsammans bildar ett eko blir det svårare att inte lyssna.

Kanske är det där Folkhögskoleenkätens största värde finns: att summan av våra svar blir ett eko av vad det här året har betytt för oss som människor.

Jonna Hamlin Müntzing, samordnare i kvalitetsutveckling på Folkhögskolornas serviceorganisation