Krönika av Heidi Englund: När vi möts skapar vi framtiden!

Vi som verkar inom folkbildningen kämpar med minskade resurser. När resurserna minskar blir det lätt att börja räkna på vad som är möjligt här och nu, vad som ger snabbast effekt och vad som kan prioriteras bort. Kurser, mötesplatser, samtal och möjligheten att pröva nya idéer kan då framstå som sådant vi har råd med först när ekonomin blivit bättre.

Men kanske är det precis tvärtom. När samhället förändras snabbt, när människor känner oro och när framtiden är svår att överblicka, behöver vi folkbildningen som mest. Vi behöver platser där människor kan mötas över erfarenhets- och generationsgränser, lära tillsammans, ställa frågor, tänka kritiskt och formulera idéer om hur samhället kan utvecklas.

Folkbildning är inte en kostnad för att vi ska ha råd att tänka stort när tiderna blir bättre. Den är en demokratisk investering i vår förmåga att möta svåra tider och skapa något nytt.

För vad har egentligen hänt med oss när vi nickar och försiktigt ler på möten, inte ställer frågor som utmanar vilka vi vill vara, räknar på budgetar och stryker innovativa och prövande idéer med en suck: ”Det där låter fint, men det är tyvärr inte möjligt.”

Vi har blivit så vana vid att tänka inom ramarna för vad som är möjligt, att vi nästan verkar ha glömt en grundläggande historisk sanning: stora samhällsförändringar börjar nästan alltid som idéer som behöver dryftas, prövas och landa för att kunna slå rot.

Historiens vändpunkter

Jag är tacksam över att flera av historiens vändpunkter aldrig tvingades genomgå dagens rimlighetskostym.

När idén om mänskliga rättigheter först formulerades, i en värld styrd av absoluta monarker och feodalherrar, dömdes den ut som en absurd fantasi. Att varje människa föds fri och med samma värde? Det ansågs direkt samhällsfarligt. På samma sätt lät tanken på ett samhälle där ingen lämnas utanför – med allmän välfärd, sjukvård och skolgång för alla – som en ekonomisk omöjlighet för bara drygt hundra år sedan.

När modiga kvinnor fyllde gatorna i kampen för kvinnors rösträtt möttes de av hån och motstånd. Att kvinnor skulle ha rösträtt stred ju mot biologin, mot ordningen, mot vad som är rimligt. Och mitt under brinnande världskrig, när globala fredsrörelser krävde internationellt samarbete och nedrustning, avfärdades de som naiva drömmare.

Men historien gav drömmarna rätt. Det som då ansågs vara radikala, utopiska visioner är i dag fundamentet i vår demokrati.

Folkbildningen gav människor verktyg

Men dessa visioner föddes inte i ett vakuum. De växte fram ur människors möjlighet att mötas, bilda sig och tänka tillsammans – ur folkbildningens enorma kraft. Genom folkhögskolor och fria diskussioner möttes människor för att läsa, tänka och tillsammans formulera en annan möjlig värld. Folkbildningen gav människor verktyg att höja sina röster och utmana rådande sanningar.

Det var här, i de små rummen med kaffekoppar och lånade böcker, som tankar om människors värde och drömmar kunde prövas och bli till en gemensam kraft. Att lära sig tänka nytt tillsammans är alltså något av det mest radikala ett samhälle kan göra. Det gör att vi vågar lyfta blicken och se bortom det som för stunden framstår som möjligt.

Om historien har lärt oss något, så är det att det till synes omöjliga ofta bara kräver tillräckligt många människor som vägrar acceptera nuet som det enda möjliga.

Därför måste vi vara försiktiga när ekonomisk press får oss att bara fråga vad vi har råd med eller vad som är rimligt. För vad kostar det på lång sikt om människor får färre möjligheter att mötas, bilda sig, pröva sina idéer och delta i samhällsutvecklingen? Vad kostar det när det offentliga samtalet blir smalare och färre människor får möjlighet att formulera sina egna röster och perspektiv?

Frågan är därför inte bara om vi har råd med folkbildning, frågan är om vi har råd med ett samhälle där färre får möjlighet att pröva sina tankar, förstå sin samtid och tillsammans föreställa sig det som ännu inte finns och som kan forma vår framtid.