Krönika av Anna Sjödin: När kunskapsövertaget förändras

Vi har brist på sjuksköterskor, undersköterskor, lärare, poliser, socialsekreterare och många andra yrkesgrupper. Inom nästan alla branscher behövs fler människor, samtidigt som demografin gör att behovet av välfärdens tjänster ökar. Det är en ekvation som är svår att få ihop.

Hur vi kan få fler människor att utbilda sig till de yrken vi behöver är en viktig fråga. Men det räcker kanske inte.

Vi har aldrig haft tillgång till så mycket kunskap som idag. Människor utbildar sig, byter yrke, lär sig nya saker, bygger nätverk och skaffar sig erfarenheter långt utanför de formella utbildningssystemen. Ändå är många av våra organisationer fortfarande byggda utifrån en äldre idé om hur kunskap skapas och förmedlas. Professionen vet, individen tar emot. Läraren undervisar, eleven lär sig. Vården behandlar, patienten följer råd. Myndigheten informerar, medborgaren lyssnar. Chefen leder, medarbetaren utför.

Under lång tid har många organisationer varit baserade på antagandet om ett tydligt kunskapsövertag. Skolan satt på kunskapen om lärande, sjukvården på kunskapen om hälsa och myndigheterna på kunskapen om samhällets regler och system. Det gav professionerna en självklar auktoritet och en viktig roll i samhällsbygget.

När kunskapsövertaget förändras

Men förutsättningarna förändras. Inte för att professionernas kunskap blivit mindre viktig, utan för att kunskap idag finns på fler platser och hos fler människor än tidigare. Patienten har läst på om sin diagnos. Eleven kommer till klassrummet med erfarenheter, perspektiv och information från hela världen. Medarbetaren har kunskap som utvecklats genom yrkesliv, nätverk och egna initiativ. Den arbetssökande bär på kompetenser som aldrig fångas i ett cv.

Kunskapsövertaget försvinner inte. Men det förändras. Och när det händer blir relationen viktigare.

En stor del av det vi idag ägnar arbetstid åt kommer att kunna göras snabbare och annorlunda. Informationssökning, administration, dokumentation och andra rutinuppgifter kan i allt högre grad hanteras av teknik. Det betyder inte att människan blir mindre viktig.

I stället blir vår förmåga att skapa tillit, mening och sammanhang ännu viktigare. Att lyssna. Att ställa rätt frågor. Att förstå en annan människa. Att skapa motivation. Att få någon att våga försöka igen. Att se en förmåga som personen själv ännu inte har upptäckt. Det är en annan sorts kompetens och kanske är det just den som blir vår allra viktigaste.

Folkhögskolans idé är större än utbildningsformen

Här har folkhögskolan mycket att bidra med. Folkhögskolans pedagogik utgår från att människor inte kommer till utbildningen som tomma kärl som ska fyllas med kunskap. De kommer med erfarenheter, frågor, perspektiv och förmågor. Lärandet är inte bara en pedagogisk metod. Det är en människosyn.

Vi människor växer när vi får vara delaktiga. När våra erfarenheter räknas. När vi får ta ansvar. När någon ser möjligheter där vi själva kanske bara ser begränsningar. När relationer skapar den tillit som krävs för att våga ta nästa steg.

Det är därför folkhögskolans idé är större än själva utbildningsformen.

Om framtidens kompetensförsörjning enbart handlar om att fylla tomma stolar kommer vi att få det svårt. Fler utbildningsplatser, bättre arbetsvillkor och effektivare organisationer är viktiga delar av lösningen. Men vi behöver också bli bättre på att ta tillvara den kompetens som redan finns och skapa förutsättningar för människor att utvecklas, bidra och växa på riktigt.

Framtidens kompetensförsörjning

Det handlar om att se erfarenheter som en tillgång. Att ge utrymme för omdöme och kreativitet. Att skapa miljöer där människor lär av varandra. Folkhögskolan har länge byggt på insikten om att kompetens inte bara är något vi har utan något som kan växa.

I en tid när tekniken kan göra alltmer behöver vi därför bli bättre på det som bara människor kan göra. Att skapa relationer. Att bygga tillit. Att väcka motivation. Att hjälpa människor att upptäcka och använda sin egen kraft.

När kunskapsövertaget förändras behöver också ledarskapet, lärandet och välfärden förändras. Den som vet mest kommer inte alltid att skapa mest värde. Det kommer den som kan få andra att upptäcka vad de själva vet, kan och vill bidra med. Kanske är det den viktigaste uppgiften i vår tid.

Och kanske är det där framtidens kompetensförsörjning börjar.

Anna Sjödin, före detta rektor och förvaltningschef för Västerbottens folkhögskola