Krönika av Gustav Fridolin: Folkbildning som motståndskraft

I början av året fick jag möjligheten att ordna ett besök i den svenska vuxenutbildningen för Ukrainas minister för området och presidiet i ukrainska Radans, parlamentets, utbildningsutskott. De ville i Sverige, och i några andra länder, hämta erfarenhet av strukturer och ekosystem som bygger vuxenutbildningsmiljöer.

De beskrev att de står inför en utmaning som ingen annan stått inför före dem. Varje dag, varje vecka, varje månad återvänder tusentals personer efter att ha tjänstgjort vid fronten eller i andra uppgifter som kriget innebär. Andra efter att ha flytt i krigets inledningsskede. De arbeten som de en gång lämnade finns ofta inte kvar. Efter år i uniform eller på flykt är inte heller återvändarna samma personer som de en gång var när de lämnade.

Samtidigt befinner sig mellan tre och en halv och fyra miljoner ukrainare på flykt i landet. De har lämnat jobb och det sammanhang som en gång var deras liv, och när vardagen kommer till en ny plats behöver de både överleva och leva: hitta uppehälle och mening.

Allt det är redan idag. En dag är kriget äntligen slut. Då kommer människor röra på sig igen. En miljon och fler tillbaka hem från militärtjänst. Miljoner från internflykt. Och många av de nästan sex miljoner ukrainare som är på flykt utanför landet längtar också hem.

Folkbildning för yttre och inre motståndskraft

När invasionen började och växte så var det sådant som vi i Sverige vant oss vid att kalla folkbildning som blev helt centralt för landets yttre motståndskraft. Människor samlades, utan läroplan eller mål om formella betyg, för att lära sig odla, grundläggande sjukvårdskunskap, sömnad – och på så sätt minskade förstörelsekraften i de ryska vapnen.

I takt med att kriget pågår har också folkbildningen blivit allt viktigare för landets inre motståndskraft. Det är genom civilsamhällsengagemang som demokratin hålls levande när valen är uppskjutna. Demonstrationer och avslöjanden gör det svårare för korruption och maktmissbruk. Verksamhet i form av vad vi skulle kalla studiecirklar möjliggör möten i byar där kriget skapat sår och sår split.

Det här är nu. När krigsslutets stora människovandring börjar, kommer uppgiften vara än större. Människor som är på en ny plats eller återvänder hem behöver en möjlighet att slå rot på nytt. Ett nytt eller fördjupat yrkeskunnande, en upplevelse av framåtrörelse, en möjlighet att göra platsen till sin igen.

Arbetsmarknaden förändras hypersnabbt

Vi besökte Myndigheten för Yrkeshögskolan. Ukrainarna var intresserade, och den typen av utbildningar finns redan i Ukraina som på många andra håll. En intressant sak var hur AI-utvecklingen förändrar villkoren. Myndigheten brukade kunna redovisa att 85–90 procent av de som genomgick en utbildning fick ett jobb i det man utbildat sig till. Upplägget med branschsamarbete fungerade bra också på en föränderlig arbetsmarknad. Men nu förändras inte längre arbetsmarknaden snabbt, den förändras hypersnabbt. Den är en annan när utbildningen avslutas än den var när den påbörjades. Och andelen som får jobb sjunker något.

Ukrainarna sa att de vet allt om hur förutsättningar man trodde var självklara, kan kullkastas över en natt.

Vi besökte Birkagårdens folkhögskola och studiecirklarna på Sensus. Besökarna antecknade, ställde frågor och diskuterade: Den nästan obegränsade flexibiliteten, möjligheten att bygga utbildningens villkor runt deltagaren, fokuset på en möjlighet att växa inte bara för framtiden utan också här och nu, intresset för människans välmående… Här fanns något de hoppades ta med hem.

Självklart finns det redan icke-formell och civilsamhällesdriven vuxenutbildning i Ukraina. Politikerna hamnade här genom kontakter i just den delen av den ukrainska vuxenutbildningen. I Ukraina startas också, som många hört om, folkhögskolor efter nordisk modell. Med besöket här började beslutsfattarna fundera på hur det kan bli mer, större, möta fler än vad något modernt land på en hypermodern arbetsmarknad gjort tidigare – utan att man fastnar i den vanliga politiska fällan av detaljstyrning eller målkrav som omintetgör flexibiliteten och utgångspunkten i människans egna villkor och drömmar.

Gustav Fridolin, folkhögskollärare på Stadsmissionens folkhögskola