Krönika av Nicklas Mårtensson: Pusselbitarna måste finnas och passa ihop

Häromveckan hörde jag ett radioinslag om hur Ågesta folkhögskola lockar unga vuxna med ADHD eller autism som tidigare har varit hemmasittare i skolan. De söker sig till folkhögskolan för att läsa in grundskolan och gymnasiet. Ågestas rektor Vegard Tögersen berättar för Sveriges Radio:

"För dem av våra deltagare som klarar av att närvara så går det bra för nästan alla, man avslutar med behörighet att studera vidare till universitet och högskola eller yrkeshögskola.”

Inslaget gjorde mig riktigt glad. Det fick mig att tänka på folkhögskolans avgörande roll när det gäller att erbjuda en tillgänglig utbildning, skapa sociala sammanhang och rusta människor inför framtiden. För utan en fullgjord utbildning saknas den bärande pusselbit som krävs för att inte exkluderas i samhället.

Ett orättvist sysselsättningsgap måste minska

Enligt SCB:s årliga kartläggning av arbetsmarknaden har 81 procent av befolkningen utan funktionsnedsättning ett arbete, medan motsvarande siffra för gruppen med funktionsnedsättning bara är 52 procent. Detta djupa och orättvisa sysselsättningsgap måste vi minska. För att lyckas krävs en bred handlingsplan med insatser på flera nivåer. Vi behöver en reformerad lagstiftning, mer universellt utformade arbetsplatser och en mer tillgänglig rekrytering. Dessutom måste lönebidraget höjas så att fler arbetsgivare har råd att anställa, samtidigt som offentlig sektor måste bli bättre på att gå före i rekryteringen. Hjälpmedel och adekvat stöd från samhället, inte minst från Arbetsförmedlingen, måste bli tillgängligt snabbare.

Men det absolut viktigaste är att personer med funktionsnedsättning faktiskt ges möjlighet att skaffa sig den kunskap, färdighet och utbildning som arbetsmarknaden efterfrågar. Här har folkhögskolorna en stor betydelse.

Folkhögskolan är vägen till arbetslivet

Folkhögskolan har i decennier beskrivits som det svenska utbildningssystemets unika skyddsnät. Det är en plats som inte bara erbjuder kunskap, utan också en andra chans, ett sammanhang och en anpassad pedagogik för de människor som den ordinarie skolan har misslyckats med att möta. För personer med funktionsnedsättning har folkhögskolan ofta varit den enda fungerande vägen till bildning, personlig utveckling och ökad självkänsla. I förlängningen är det också vägen till ett deltagande i arbetslivet, med allt positivt det innebär i form av meningsfullhet, social gemenskap och en stärkt privatekonomi.

Förstärkningsbidraget måste säkras

För att folkhögskolan även i fortsättningen ska kunna axla denna avgörande funktion måste de ekonomiska förutsättningarna finnas. Både det allmänna och det särskilda förstärkningsbidraget måste säkras och ges tillräckliga resurser för att skolorna ska kunna bedriva en kvalitativ verksamhet med förstärkta stödinsatser där det behövs. Ett annat nödvändigt steg är att börja samla in mer träffsäker statistik om deltagare med funktionsnedsättning. Tydliga fakta om vad som fungerar ger folkhögskolorna ett viktigt underlag för att planera verksamheten, samtidigt som det kan ligga till grund för mer pricksäkra politiska beslut.

Enligt rapporter från Folkbildningsrådet uppger deltagare med funktionsnedsättning i högre grad än andra att deras huvudsakliga syfte med studierna är att stärka sina möjligheter till jobb eller vidare studier. För de som har läst Allmän kurs öppnas dörrar som tidigare varit stängda på grund av misslyckanden i det traditionella gymnasiet. Många studerar vidare på högskola eller yrkeshögskola. På högskolan kan de med rätt pedagogiskt stöd och tekniska hjälpmedel utveckla egna strategier som gör dem självständiga, trygga och redo för arbetsmarknaden.

Viljan att jobba finns, statens stöd saknas

Tyvärr ser bland annat Folkbildningsrådet att ekonomiska nedskärningar och minskade statsbidrag slår hårt mot just denna målgrupp. Det har lett till att folkhögskolor tvingats dra ner på personal eller lägga ned anpassade profilkurser. När det individuella stödet och studie- och yrkesvägledningen minskar, blir dessutom övergången till arbetslivet betydligt svårare.

45 procent av de personer med funktionsnedsättning som i dag står helt utanför arbetskraften själva uppger att de både skulle kunna och vilja arbeta om rätt stöd och anpassningar var tillgängliga. Potentialen finns alltså där, det är den politiska viljan som saknas. Ökad flexibilitet genom distansarbete, deltidsarbete, specialiserade tjänster, ett anpassat arbetstempo och framför allt en genomförd utbildning skulle kunna förändra tusentals människors liv. Det är hög tid att vi ser till att pusselbitarna både finns och passar ihop.

Nicklas Mårtensson, ordförande i Funktionsrätt Sverige