Jenny Anderberg, Furuboda folkhögskola och Bo Olofsson, Framnäs folkhögskola.

Kurser för deltagare med funktionsnedsättning läggs ner

Flera folkhögskolor tvingas nu lägga ner kurser riktade till personer med funktionsnedsättningar. Orsaken är minskade anslag.
Uppdaterad: 26 maj 2021

– Många lovordar det vi gör, men när det handlar om att få loss pengar för att säkra vår framtid, då blir det plötsligt väldigt tyst, säger Jenny Anderberg på Furuboda folkhögskola i Skåne.
– Svek är ett starkt ord, men det är precis vad det är, säger Bo Olofsson på Framnäs folkhögskola i Norrbotten.

Det var med stor sorg som Framnäs folkhögskola våren 2020 efter många framgångsrika år såg sig tvingade att lägga ner sin kurs, riktad till personer med förvärvad hjärnskada.
– Pengarna räckte helt enkelt inte till, och till slut kunde vi inte fortsätta. Det var ett mycket tungt beslut, säger Bo Olofsson, rektor på Framnäs.

Kursen på Framnäs har haft cirka 15 deltagare, varav hälften i internat, vilket naturligtvis krävt extra resurser. Studietiden har varit upp till tre år, med flexibelt innehåll och upplägg, utifrån deltagarnas behov och förutsättningar.
– Det har gällt att få livet att fungera. Det låter storslaget, men för en person med svår hjärnskada är det just vad det handlar om.

Betydelsen för deltagarna har varit stor.
– En del kom till och med tillbaka till egen försörjning, men den största vinsten är att de fått sitt eget liv tillbaka, menar Bo Olofsson.

Furuboda folkhögskola i Skåne har i många år varit profilerad på personer med olika funktionsnedsättningar. Skolan är välkänd och framgångsrik, men ekonomin är hårt ansträngd.
– Det är mycket snack från beslutsfattare om att vi är så duktiga och betydelsefulla, men jag har bestämt mig för att inte lyssna förrän jag ser konkreta resultat som säkrar vår framtid, säger Jenny Anderberg, rektor på Furuboda.

Flera kranar dras åt

Furubodas och Framnäs allvarliga situation delas av många folkhögskolor i landet. Jenny Anderberg har själv skickat ut en fråga och det visar sig att 14 folkhögskolorskolor har dragit ner på kurser, främst riktade till personer med omfattande funktionsnedsättningar. Orsakerna är främst ekonomiska.

Anslagen till folkhögskolorna är lite av en djungel, och ännu mer komplext blir det när det kommer till kurser som riktar sig till personer med funktionsnedsättning. Förenklat kan man säga att det är fyra olika pengakranar, som alla har dragits åt på senare tid:

• Anslagen från Specialpedagogiska skolmyndigheten har urholkats och täcker allt mindre del av de merkostnader som skolorna har för deltagare med funktionsnedsättning.
• De reguljära regionbidragen till folkhögskolorna har halkat efter.
• I det statliga folkbildningsanslaget har deltagarveckans värde minskat.
• Personer med funktionsnedsättning kan få stöd från sina hemkommuner för studier på annan ort, men även denna möjlighet har minskat avsevärt på senare tid.

Sammantaget skapar denna åtstramning en svårlöst ekvation. I Framnäs fall ledde det till nedläggning. Furuboda kämpar vidare.

Överlever på insamlingar

– Vi skulle inte överleva utan privata givare, testamenten och stiftelser. En del rynkar på näsan över insamlingar, men hur skulle vi annars överleva, frågar sig Jenny Anderberg.

För Furuboda handlar det om flera miljoner årligen i underskott.
– Det hela är väldigt motsägelsefullt, för samtidigt som forskare vittnar om folkhögskolans stora betydelse för den här gruppen, så minskar våra möjligheter att genomföra den. Ibland tänker jag att vi inom folkhögskolan nästan är för duktiga att slå knut på oss själva för att ta emot deltagare. Kanske borde vi istället vara mer tydliga med att markera vad vi behöver för att utföra vårt arbete, säger hon.

Jenny Anderberg är med i ett nätverk med de folkhögskolor som har störst verksamhet för personer med funktionsnedsättning. De har nu uppmärksammat både Folkbildningsrådet och Inspektionen för vård och omsorg, IVO, på det allvarliga läget. Men ännu har inget hänt.
Vad händer då med de deltagare som nu skulle ha gått på Framnäs nedlagda kurs?
– Det är en bra fråga. De flesta gör nog ingenting. De sitter väl hemma och har samhällsstöd, är hänvisade till anhöriga och till hemtjänst. Det är tragiskt, säger Bo Olofsson.