Krönika: Jag tänker på morfar

Jag blev invald i styrelsen för Stiftelsen Scouterna folkhögskola hösten 2011. Då hette stiftelsen fortfarande Kjesäters folkhögskola och var på väg mot någonting nytt efter några ganska röriga år som till slut ledde till ett beslut sommaren 2011 om att verksamheten på Kjesäters slott utanför Vingåker skulle avvecklas. Om det där skulle man gärna kunna skriva en särskild text, men det tänker jag inte göra här och nu.

Vi var en helt ny styrelse den hösten och vi fick ganska snabbt sätta oss in i vad en folkhögskola var för något. Tidigt förstod vi att ett av villkoren för statsbidrag var att man skulle ha allmän kurs. Så då fick vi ordna det, trots att vi inte riktigt förstod syftet med den.

Mjölkbonde i Västerbotten

Mina morföräldrar var mjölkbönder. Om man var mjölkbonde i Västerbotten och född på 1920-talet som de var, tillhörde man den där generationen som ingen tog över efter. Man kanske var KR-bonde som fick förmånliga statliga lån via lantbruksnämnden på 1960-talet för att köpa grannarnas åkermark och skog, bygga ny ladugård med foderlada och täckdika. Köpa skördetröska tillsammans med byns andra KR-bönder.

Men det räckte inte. När man kom till pensionsåldern någon gång på 1980-talet, hade barnen flyttat till städerna och fått jobb på kontor eller i fabriker. Ingen ville ta över ens familjejordbruk. Det blev en eller två bönder kvar i byn, och de brukade all jord.

Sex år i folkskolan

En gång frågade jag min mamma vad mormor och morfar hade tyckt om att inget av barnen ville ta över gården. ”De var glada att barnen fått andra jobb. Mormor och morfar tyckte inte att någon skulle behöva vara bonde”, sa mamma. Jag funderade på det där, och på vad morfar Ragnvald skulle ha blivit om han inte gått rakt ut i arbetslivet efter sex år i folkskolan i Arvidsjaur. Han var ju beläst, intelligent och rolig. Praktiskt lagd också. ”Man klarade sig inte i Västerbottens inland om man inte var en duktig människa”, som Torgny Lindgren sa apropå någon av sina släktingar.

När jag tänker på morfar Ragnvald blir det tydligt varför just den allmänna kursen kanske är det finaste som folkhögskolan har. Därför att ingen ska behöva vara bonde som inte vill det, bara för att de inte kunde se någon rimlig väg vidare genom utbildningssystemet på första försöket. Eller vilket annat slit för brödfödan som de nu hamnat i och vantrivs med.

Folkhögskolans allmänna kurs

Jag tror att folkhögskolans allmänna kurs hade varit perfekt för morfar Ragnvald och hans breda samhällsintresse. Han hade fått träffa andra som också hade hunnit göra något efter skolan, fått närma sig kunskapen på ett intressantare sätt än via folkskolans läsebok, morgonbön och katekes. Fått bygga sin kunskap som sammanhängande helheter i dialog med andra och andras kunskap, i stället för att dela in den i ämnen som vart och ett för sig inte alltid säger så mycket om världen.

Så från att inte riktigt ha förstått vad Scouternas folkhögskolas allmänna kurs skulle vara bra för, utöver att den gav oss rätt till statsbidrag, ändrade jag mig till att tycka att den är folkhögskolans viktigaste kurs. Det övriga kursutbudet är också värdefullt och utvecklande, men jag tror inte att Scouternas folkhögskola har något som gör lika mycket skillnad i människors liv som allmän kurs. Och det är en skillnad som jag verkligen unnat morfar Ragnvald också. Så att han sluppit vara bonde.

Fredrik Mandelin, utbildare på Scouternas folkhögskola